man kan ju knapp tro att det är sant- när ens största barndoms-IDOL accepterar en på facebook. ett litet klick away, och så har man plötsligt en samhörighet med den människa som förr verkade så långt bort.

visst, han skulle troligtvis inte ha tid att svara på ett litet mail från mej, han skulle TROLIGEN inte heller känna igen mej om vi möttes på stan. MEN- han har, om så bara för en liten microsecund av sitt liv, lagt märket till mej och klickat ja på min vännerförfrågan.  det är stort.